Dagen börjar med migren förmodligen för lite att dricka och för mycket nytt att fundera över. Jag tycker jag inte presterat så mycket tills jag kommer på att jag jobbat ändast 8 dagar. Vi åker till sista byn för den här veckan. Byns huvudman har gått med på att träffa mig och Hassan, en av killarna som jobbar i mitt team. De har samlats en ansenlig skara men för att lyssna på oss, och jag står tyst med nedböjt huvud bredvid Hassan som en kvinna bör göra. Jag har inte mina sedvanliga vandringsbyxor, för de två paren jag äger är så smutsiaga att man inte kan ta dem på sig, utan vanliga lösa sommarbyxor som tack och lov är anständigt långa. Övre t-shirten har ärmar som täcker armbågarna så även om tatueringen syns så känner jag mig anständig. Herrarna vill börja med en bön, och underligt nog får jag stå bredvid dem medan de ber. Vi blir vänligt bemötta och de är nöjda med vad vi gör med barnen och mammorna där och vill gärna att vi fortsätter vårt arbete hos dem. När det här är överstökat går jag till vår "klinik" och får då höra av min avdelningskötare att han skulle vilja ta ett barn nu till sjukhuset. Jag vänder mig om för att göra en ckeck själv och bara en blick säger mig att nu attans är det brottom.Barnet i fråga är en uttorckad liten pojke,vet ej hur gammal eller vad han väger, men döende är han ,det syns. Munnen är vidöppen, tunga och gom har säkert en 4mm tjock vit beläggning. Jag försöker avgöra om han gaspar eller andas. In i bilen med mamma och barn , skötaren ger mig Resolut lösning som jag tar i en 10 ml spruta för att se om barnet då han är någorlunda vid medvetande, kunde svälga ens nån droppe. Det finns ingen tid att försöka få in nål och sond vågar jag inte sätta när jag inte vet hur mycket vätska man får ge åt så här svårt sjuka barn. Det visade sig sedan att det är väldigt små mängder. Nu har vi åtminståne bra väg men 35min till sjukhuset. Halvägs får jag äntligen tag i basen med satellitelefonen och kan meddelande halvt gråtande att de skall kontakta barnavdelningen att de är färdiga med dropp när jag kommer. Barnet har en svag puls men inte mycket mera. Jag lyckas få i honom 10ml vätska(en del utanför) då han har lite mera medvetna stunder. Vi kommer sedan efter en mardrömsfärd till sjukhuset och där får han direkt dropp, om det sedan var för sent eller inte vet jag inte i detta nu. I civila livet har jag lyckats deleta allt från min dator, internet,skype,virusprogram alla fotografier och alla e-mail adresser. De,ni , men annars är allt bra.

Heräsin migreeniin aamulla. Olin eilen onnistunut tyhjentämään koko tietokoneeni. Siis kaikki, internetti,skype,kaikki osoitteet kaikki valokuvat jne. Kone , kun oli , niin hidas. nyt on piruvie nopea, mutta talon verkko joten en saa esimerkiksi ladata skypeä uudestaan. Päivä jatkui sitten viimeisessä kylässä tältä viikolta. Ensin Hassan eräs meidän teamin kavereista haki minut tapaamaan kylän päällikköä, imaamia ja kylän miehiä. Olimme siellä mainosmielessä ja ,että miehet saisivat nähdä, kuka minä olen. Onneksi mulla oli pitkät housut(vaikka vaellushousut joita muuten käytän töissä oli likaiset) ja päällimmäinen t-paita oli pitkähihainen. Kylissä mulla on aina pitkät hihat vaikka nyt on yli 35 astetta varjossa. Herrat halusivat aloittaa rukouksella ja minä sain ihme kyllä olla läsna. Sitten Hassan kertoi meidän projektista ja minä seisoin vieressä katsoen maahan, niinkuin kunnon naisen kuuluukin. Ei mennyt saudivuodet hukkaan. Kun visiitti oli ohi,osastonhoitaja pyysi, että veisin yhden lapsen sairaalaan joka hänen mielestä tarvitsi pikaista apua.(siis ei sairaala,vaan lapsi) käännyin katsomaan lasta ja tekemään arvion minäkin. Näky oli karmea. Kuiva laiha lapsi istuu äitinsä sylissä ja haukko henkeä suu auki. Kieli ja kitalaki ainakin 4mm sammaksen peitossa. Ei ole taaskaan aikaa mihinkään urotekoihin, varsinkin, kun liika nesteytys ja väärä nesteytys tappaa lapsen aivan varmasti. Äiti ja lapsi autoon ja 10ml ruisku resolutia, jota toivoin saavani hitaasti lapseen silloin , kun hän oli, niin tajuissan ,että uskalsi tarjota nestettä. Puolessa välissä matkaa, tällä kertaa hyvää asfalltitietä, mutta 35 min. sain vihdoin yhteyttä sateliittipuhelimella sairaalaan,että ovat valmiina tippojen kanssa , kun tulen. Itkunsekaisesti yritin kuitenkin, rahaa säästääkseni sanoa, etteivät aukaise mitään paketteja, koska en tiedä ehditäänkö me ajoissa sinne. Lapsella on heikko pulssi, mutta välillä tuntuu, että se katoaa kokonaan. 5ml nestettä ja lapsi on saanut takaisin jotensakin normaalilta vaikkakin raskaalta vaikuttavan hengittyksen,koko rintakehä rohisee, mutta silmätkin liikkuu aina silloin tällöin. Saan lapsen elossa sairaalaan, ja tästälähin kuljen nenämahaletku ja teippirulla+ ruisku taskussa. Mulle rupeaa riittämään näitä tälle viikolle, onko tämä kaveri elossa enää, sitä en tällä hetkellä tiedä.Pelottaa ajatuskin siitä, kun tänne parin kuukauden kuluttua iskee tuhkarokkoepidemia yhdessä aivokalvontulehdusten kanssa. Tietysti täällä kuolee lapsia toiseen mallin , kuin kotona, mutta se on silti laiha lohtu, kun istut siinä lapsen vieressä. On täällä sitten aivan söpöjäkin epeleitä, mutta niistä tuonnenpana.