Hapuilen melkein pimeässä kamarissa taskulamppua. Jostain syystä generaattori ei toimi. Ei siis myöskään ilmastointilaite.(mulla on sellainen luxus). Jalat varvastossuihin ja pystyyn. Onneksi ei sentään näy torakoita. Pyjama on nihkeä yön pyörimisen jälkeen. Ensin näin unta, että tänne tuli tiimi ylimielisiä oikeita ravinoterapeutteja ja he hädin tuskin puhuivat tällaiselle amatöörille. Sitten he halusivat lenkille ja , niin haluaisin minäkin ihan oikeesti, enkä vain unessa. Meiltä on kuitenkin lenkkeily kielletty turvallisuussyistä.(Se on ihan totta) Tämän sanoin heille. Heitä nauratti mokoma ja päättivät kysyä sitä meidän pomolta. pomo halusi tietysti olla heille mieliksi ja ,niin he saivat juosta, minä en. Näyttivät vielä pitkää nenää mennessään. Kun unen jälkeen herään uudestaan oli moskeijat saanet hepulin yhtäaikaa, ja lisäksi ei tosiaankaan kuulu generaattorin käynnistymisen ääntä. Haparoin fikkarin kanssa kylppäriin. Vatsaa ei edelleenkään tarvitse toimittaa, se toimii hilppeeseen tahtiin toimittamattakin. Päälle vielä viikon malariatabletti ja parin tunnin aamupahoinvointi edessä. Päätän jättää aamukahvin väliin joka sekään ei tietysti nostata mielialaa. Töissä on siten maanantaiaamu ja porukasta kello kahdksan melkein puolet paikalla. Välillä ei tämä afrikkalainen tapa oikein iske. Päätän sitten itsekin häipyä paikalta, eli mennä tapaamaan nälkälasten osaston ylihoitajaa joka eilen tuli lomilta ja halusi antaa minulle raportin minun ja heidän osaston toiminnasta. Hänellä oli mun tiimi muutaman viikon, ennenkuin minä tulin. Tuhkarokkotyttöäni en löytänyt. Toivottavasti hän on huomenna meidän klinikalla ja torstaisen pikkupojan sydän ei jaksanut kaikkia tauteja ja nesteytystä joten hän oli kuollut eilen aamuyöllä. Kello oli siinä vaiheessa 9:30, ihan rupesi pelottamaan, miten loppupäivä sujuisi, mutta se meni sitten jo hiukan paremmin. Päivä on ollut melko viileä 27-28 astetta, kun Harmattan tuuli on taas takaisin, eli kaikki paikat ja tavarat hienon hiekan peitossa.

Vaknar av att generaatorn inte är på. Är färdigt på dåligt humör när jag försöker hitta ut ur myggnätet letandes efter ficklampan. Nattkläderna är klibbiga efter en dålig natt. Först drömde jag, att hit komm ett gäng riktiga dietister. Högfärdig grupp som knappt hälsade på en sådan här amatör. Dessutom ville de ut och jogga,och det skulle jag också vilja men på grund av kidnappnings risk får vi inte göra det för tillfället (det är sant, inte dröm). Jag sa att de inte fick springa men de skulle kan tänka prata med min chef, och naturligtvis fick de som de ville. När jag bitter hade repat mig från den här drömmen och somnat om vaknar jag av att stadens alla mosker hade fått fnatt. Gisses vad energiskt de orkade väcka folk idag. Hittar ficklampan och ut till badrummet. Magen fungerar fortfarande utan att jag behöver administrera nåt extra tryck. Sedan är det dags för veckans malariatablett vilket i sin tur betyder illamående i några timmar. Jag hoppar över kaffet vilket gör att humöret inte blir nåt bättre. Vanlig måndag morgon i Afrika börjar. Närapå hälften av personalen är på plats, resten kommer när de hinner och om de kommer. Kallt är det dessutom, Harmattan vinden är tillbaka så vi blir säkert under 30 sträcket idag. På dagen är det ok men morgonen känns kylig. När nu ingen annan har brottom att börja dagen bestämmer jag mig för att gå över och få rapport av översköterskan för de inlagda svältande krakarna.Hon har varit på semester och därför hade jag inte träffat henne innan. Hon hade mitt team en tid innan jag komm hit. Flickan med  mässling hittar jag ingenstans, hoppas hon kommer till klinken imorgon. Den lilla gossen var för sjuk, hans hjärta orkade inte och han dog igår på morgonnatten. Klockan var 9:30 den här dagen och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta med tanke på hur resten av dagen skulle te sig. Den blev inte sämre och mammorna ville att jag skulle gosa med deras småa. Det är förtjusande, förutom att de har tjockt snor över hela ansiktet och ingen har blöja. Men jag kan ändå inte motstå de några som inte är rädda för en ljusröd människa med underliga ögon och förfärligt märkligt hår.

  Big brothers taloja?, hus?

Pysyyköhän luomiväri siistinä, hur är det med ögonskuggan?

  Big Brother taloon haetaan osaanottajia ja halukkaat saavat lähettää sähköpostiviestin TV taloon. Tarkistan vielä kerran, että olen ymmärtänyt oikein. Siis paikallinen Hausa TV hakee tällaiseen osaanottajia. Täällä on kaksi suurta ihmisryhmittymää hausat ja fulanit. Tämä Goronyo on pääasiallisesti hausojen asuttama. Ehkä asukkaista osa täällä meidän kaupungissa osaa lukea ja kirjoitta, mutta kylissä missä minä liikun on lukutaito olematon. Enkä sillä tarkoita pelkästään tyttöjen lukutaitoa. Mietin mielessäni niitä teini-ikäsiä tyttöjä joita tapaan viikolla, että löytyisiköhän niistä Big brothers taloon osaanottajia. Povikuningattariksi heistä ei kyllä sitten ole. Siitä ovat pikkuiset pitäneet huolen. Epäilen, että minun rintoja ei saisi vielä tänäpäivänäkään käänettyä sillä lailla taivasta kohden , kuin nämä lapset vetävät ätinsä tissejä, kun äitinsä selän takaa laittavat rinnan suuuhun. En taida näitä poikia tai tyttöjä ehdottaa kyseiseen ohjelmaan. Äsken , kun katsoin uutiset, niin ennen sitä meikkitaiteilija antoi ohjeet, kuinka luomivärin saa pysymään siistinä koko päivän. Täällä nuoret naiset jonottavat minulta saippuapalaa jonka he saavat kiitokseksi, että tulevat punnituttamaan lapsensa. Onneksi näillä tytöillä, ei ole muuta työtä, kun olla raskaana, koska ei näissä savimajoissa ja kuivalla aavikolla saisi millään ilveellä luomiväriä pysymään koko päivää. On vaikea kuvitella, että puhumme samasta maanosasta , samalla aikakaudella.

Big brothers huset söker deltagare. Jag måste riktigt kolla att jag förtått rätt. Jodå det är Hausa TV. Här uppe i nordvästra hörnet är det två folkslag som är de största, hausa och fulani. Här i Goronyo är det hausas som dominerar. Mannen i TV ger e-mail adress åt de som är intresserade så de kan kontakta tv huset. Jag funderar på de unga jag möter här under veckorna. Det är inte många som kan läsa (inte tror jag bland männen heller). Hur skulle de kunna skicka ett mejl nånstans. Inte har de ström i sina byar, så att följa tv programmet skulle också bli svårt. De tonårsflickor jag ser under veckan skulle nog inte heller väcka nån större uppmärksamhet som bröstdrottningar. I den vinkeln som barnen på deras rygg böjer brösten för att få dem i munnen , tvivlar jag på att jag ens i den här åldern skulle få mina bröst. Idag,innan nyheterna var det en makeup aritst som gav goda råd om hur man får ögonskuggan och sitta hela arbetsdagen. Här köar flickorna för att få en bit oparfymerad tvål av mig som tack för att de hämtar sina små för vägning. Inte för att jag tror att nån ögonskugga skulle hålla här i sandstormarna och hettan, och när arbetet består av att vara gravid så kanske det kvittar. Det är två olika världar i olika tidsepoker fast vi pratar om samma datum och samma distrikt.

Perjantaisin meillä on vastaanotto täällä kaupungissa,sairaalan alueella. Aamukokouksen jälkeen päätin lähteä katsoman lastenosastolle onko minun pikkuiset vielä elossa. Ensimmäiseksi, kun tulen sisälle, yksi äideistä toivottaa hyvää huomenta, ina kwana. se on tiistaisen pikkuisen tytön äiti. Lapsi nukkuu äidin sylissä ja äiti syöttää häntä nenämahaletkulla. En tiedä,mitä hän yrittää minulle kertoa,mutta kamalasti hän kuitenkin juttelee.  Menen hänen luotaan teho-oaston puolelle tiirailemaan onko eilinen pikkupoika vielä elossa. Siellähän hän killittä, ei ehkä vilkkailla silmillä, mutta silmillä jotkaa liikkuu ja joissa on jonkin asteinen katse. Lähestyn tätä luurangon laihaa lasta ja silitän isoa ajeltua päätä. Lapsi katselee minua ihmeissään ja pyörittää pissakatetria pienessä kuivassa kädessään. En tiedä onko se otettu pois ja jätetty siihen sängynreunalle vai onko nuorimies ollut sen verran omatoiminen, että on itse ottanut sen pois. Lääkäri tulee juttelemaan ja kertomaan lapsesta. Selittää, että hänellä on edellen kova nestehukka, mutta he ei uskalla antaa kovin paljoa nesteitä vielä. onnellisena lähden päivän töihin ja viikonlopun viettoon.  

Det är fredag morgon och det betyder att vi jobbar på kliniken på sjukhus området. Jag bestämmer mig att genast efter morgonmötet gå till barnavdelningen för att se hur det är med de små jag fraktade in under veckan. Första mamman jag stöter på är den från tisdagen. Flickan med mässling. Hon sover i mammas famn och mamma håller på att sondmata henne. Mamman pratar och berättar en hel del åt mig från vilket jag förstår endast ina kwana som betyder god morgon. Jag fortsätter sedan till den lilla intensiv avdelningen för att titta till  gossen från igår. Hittar den uttorkade liila kraken med syrgas på grimma, dropp och en urinkateter mellan dom små fingrarna. Om den var borttagen eller om herrn hade varit så företagsam så han själv hade tagit bort den , vet jag ej. Läkaren komm till mig och berättade att pojken fortfarande är extremt uttorkad men de vågar inte ge mera vätska en de han får för tillfället. Pojken tittar i alla fall med seende ögon och det verkar som han skulle kunna klara sig. Glad går jag sedan över gårdsplanen till jobbet.  

Dagen börjar med migren förmodligen för lite att dricka och för mycket nytt att fundera över. Jag tycker jag inte presterat så mycket tills jag kommer på att jag jobbat ändast 8 dagar. Vi åker till sista byn för den här veckan. Byns huvudman har gått med på att träffa mig och Hassan, en av killarna som jobbar i mitt team. De har samlats en ansenlig skara men för att lyssna på oss, och jag står tyst med nedböjt huvud bredvid Hassan som en kvinna bör göra. Jag har inte mina sedvanliga vandringsbyxor, för de två paren jag äger är så smutsiaga att man inte kan ta dem på sig, utan vanliga lösa sommarbyxor som tack och lov är anständigt långa. Övre t-shirten har ärmar som täcker armbågarna så även om tatueringen syns så känner jag mig anständig. Herrarna vill börja med en bön, och underligt nog får jag stå bredvid dem medan de ber. Vi blir vänligt bemötta och de är nöjda med vad vi gör med barnen och mammorna där och vill gärna att vi fortsätter vårt arbete hos dem. När det här är överstökat går jag till vår "klinik" och får då höra av min avdelningskötare att han skulle vilja ta ett barn nu till sjukhuset. Jag vänder mig om för att göra en ckeck själv och bara en blick säger mig att nu attans är det brottom.Barnet i fråga är en uttorckad liten pojke,vet ej hur gammal eller vad han väger, men döende är han ,det syns. Munnen är vidöppen, tunga och gom har säkert en 4mm tjock vit beläggning. Jag försöker avgöra om han gaspar eller andas. In i bilen med mamma och barn , skötaren ger mig Resolut lösning som jag tar i en 10 ml spruta för att se om barnet då han är någorlunda vid medvetande, kunde svälga ens nån droppe. Det finns ingen tid att försöka få in nål och sond vågar jag inte sätta när jag inte vet hur mycket vätska man får ge åt så här svårt sjuka barn. Det visade sig sedan att det är väldigt små mängder. Nu har vi åtminståne bra väg men 35min till sjukhuset. Halvägs får jag äntligen tag i basen med satellitelefonen och kan meddelande halvt gråtande att de skall kontakta barnavdelningen att de är färdiga med dropp när jag kommer. Barnet har en svag puls men inte mycket mera. Jag lyckas få i honom 10ml vätska(en del utanför) då han har lite mera medvetna stunder. Vi kommer sedan efter en mardrömsfärd till sjukhuset och där får han direkt dropp, om det sedan var för sent eller inte vet jag inte i detta nu. I civila livet har jag lyckats deleta allt från min dator, internet,skype,virusprogram alla fotografier och alla e-mail adresser. De,ni , men annars är allt bra.

Heräsin migreeniin aamulla. Olin eilen onnistunut tyhjentämään koko tietokoneeni. Siis kaikki, internetti,skype,kaikki osoitteet kaikki valokuvat jne. Kone , kun oli , niin hidas. nyt on piruvie nopea, mutta talon verkko joten en saa esimerkiksi ladata skypeä uudestaan. Päivä jatkui sitten viimeisessä kylässä tältä viikolta. Ensin Hassan eräs meidän teamin kavereista haki minut tapaamaan kylän päällikköä, imaamia ja kylän miehiä. Olimme siellä mainosmielessä ja ,että miehet saisivat nähdä, kuka minä olen. Onneksi mulla oli pitkät housut(vaikka vaellushousut joita muuten käytän töissä oli likaiset) ja päällimmäinen t-paita oli pitkähihainen. Kylissä mulla on aina pitkät hihat vaikka nyt on yli 35 astetta varjossa. Herrat halusivat aloittaa rukouksella ja minä sain ihme kyllä olla läsna. Sitten Hassan kertoi meidän projektista ja minä seisoin vieressä katsoen maahan, niinkuin kunnon naisen kuuluukin. Ei mennyt saudivuodet hukkaan. Kun visiitti oli ohi,osastonhoitaja pyysi, että veisin yhden lapsen sairaalaan joka hänen mielestä tarvitsi pikaista apua.(siis ei sairaala,vaan lapsi) käännyin katsomaan lasta ja tekemään arvion minäkin. Näky oli karmea. Kuiva laiha lapsi istuu äitinsä sylissä ja haukko henkeä suu auki. Kieli ja kitalaki ainakin 4mm sammaksen peitossa. Ei ole taaskaan aikaa mihinkään urotekoihin, varsinkin, kun liika nesteytys ja väärä nesteytys tappaa lapsen aivan varmasti. Äiti ja lapsi autoon ja 10ml ruisku resolutia, jota toivoin saavani hitaasti lapseen silloin , kun hän oli, niin tajuissan ,että uskalsi tarjota nestettä. Puolessa välissä matkaa, tällä kertaa hyvää asfalltitietä, mutta 35 min. sain vihdoin yhteyttä sateliittipuhelimella sairaalaan,että ovat valmiina tippojen kanssa , kun tulen. Itkunsekaisesti yritin kuitenkin, rahaa säästääkseni sanoa, etteivät aukaise mitään paketteja, koska en tiedä ehditäänkö me ajoissa sinne. Lapsella on heikko pulssi, mutta välillä tuntuu, että se katoaa kokonaan. 5ml nestettä ja lapsi on saanut takaisin jotensakin normaalilta vaikkakin raskaalta vaikuttavan hengittyksen,koko rintakehä rohisee, mutta silmätkin liikkuu aina silloin tällöin. Saan lapsen elossa sairaalaan, ja tästälähin kuljen nenämahaletku ja teippirulla+ ruisku taskussa. Mulle rupeaa riittämään näitä tälle viikolle, onko tämä kaveri elossa enää, sitä en tällä hetkellä tiedä.Pelottaa ajatuskin siitä, kun tänne parin kuukauden kuluttua iskee tuhkarokkoepidemia yhdessä aivokalvontulehdusten kanssa. Tietysti täällä kuolee lapsia toiseen mallin , kuin kotona, mutta se on silti laiha lohtu, kun istut siinä lapsen vieressä. On täällä sitten aivan söpöjäkin epeleitä, mutta niistä tuonnenpana.

Sitter och försöker stavera mig igenom akut åtgärderna om ett barn plötsligt blir dåligt. Visst är jag kaxig på neo men nu är kaxigheten helt bortblåst med Harmattavinden. På baksätet snett bakom mig i sin mammas famn ligger en liten flicka och tittar lite nyfiket på mig. Jag drar en lättnadens suck, ungen lever alltså åtminstonen nu. Det här är inte barnet från förra tisdagen som lär svarat bra på antibiotikan, men som jag kommer att missa träffa ifall de kommer till oss idag. Det här är första flickan som motsvarar alla de föreställningar man har av svältande barn i Afrika. Huden är gråflammig av mässling i full blomm, hostar en otäck hackhosta, men lyckas behålla i sig vattnet mamman ger flickan. Jag vill inte sätta nål mitt ute här i öknen, det är över 30 grader varmt och i så fall måste vi stanna bilen för det är inte möjligt att göra nåt medan man kör. Vägen är ställvis med lite fantasi en väg men för det mästa räcker fantasin inte till att få dessa ökenstigar till vägar. Flickans malariaprov visade positivt i loppet av två minuter och tillika kraftig undernäring 5,3kg och två år gammal , ja situationen kunde vara bättre. I och för sig hade min kollega mist ett barn på morgonen genast när de komm så jag hade det ju lite bättre ställt. Sjukhuset ligger dock en och en halvtimmes resa(inte väg) från vår klinik som ligger längst bort från staden. Chauffören kör bra och så snabbt han kan , vi behöver inget blåljus för det skulle ändå inte synnas i solen och siren har vi. De kör och tutar i normala fall också så det gör han även nu.Trafiken består av åsnor och kameler och vid rusningstrafik är det en hop med getter framför bilen, andra bilar behöver vi inte ta i beräkning. Genomvåta av svett och damm kommer vi sedan fram till mässlinstältet och vår dr.Anna får ta hand om flickan. Jag skall snart gå och se om hon kommit hem så jag får veta hur det slutade. Sedan tillbaka till kliniken och hämta de andra. Sex timmar på dammiga varma vägar gör att jag känner att jag har en "bad hair day". ps. Gårdagen får ni en annan gång

Minun klinikka kuvassa auton vasemmalla puolella(siis risumaja) ja kolleegan äitiysneuvola auton oikealla puolella , min klinik till vänster(alltså den av strå) och min kollegas mödravårscentral till höger om bilen

Istun autossa ja yritän hysteerisesti selvittää mitä lääkkeitä ja nesteitä annetaan ja kuinka paljon jos lapsi yhtäkkiä menee huonoksi. Vinosti takana kuuluu kuivaa, hakkaavaa yskää ja minä vedän helpotuksesta henkeä. Ainakin tyttö on nyt elossa. (Tämä ei ole se viimeviikkoinen pikkutyttö, hän kuulemma selvisi ja on toipumassa) Tämä on pikkuinen , joka on just sellainen lapsi joita näkee kaikissa keräystilaisuus kuvissa. Luurangonlaiha otus joka tapittaa minua vakavin silmin. Yhdistelmä tuhkarokko,malaria ja voimakas aliravitsemus ei ole kaikkein paras. Onneksi lapsi suostuu juomaan vettä, koska en halua ruveta laittamaan tippaa autossa. Auto täytyy silloin nimittäin pysäyttää, koska näitä teitä ei pysty parhaallakaan tahdolla nimittämään teiksi, niin kuin me tie tunnetaan. Ulkona on yli 30 astetta varjossa, joten ajatus on jokseenkin kamala. Autonkuljettaja ajaa, niin lujaa, kuin nyt pystyy. Sinivaloja ei tarvita tätä puolentoista tunnin matkaa varten, kun aurinko tekisi sen kuitenkin näkymättömäksi. Sireenejä ei tarvita, kuski tuuttaa aina muutenkin ja kamelit ja aasit siirtyvät syrjään sitten , kun siirtyvät, siinä ei paljoa tuuttailut auta. Vihdoin päästään sairaalaan ja jätän lapsen tuhkarokkotelttaan ja dr.Annan hoiteisiin. Illallisella saan varmaan kuulla onko lapsi elossa, vai onko käynyt, niinkuin kolleegan klinikalla aamulla, että lasta ei pystytty pelastamaan, jotta se olisi saatu sairaalaan. Mulla oli himpun verran parempi päivä. Kuusi tuntia edestakaisin tuolla aavikolla on saanut olon ja ulkonäön sellaiseksi, että kohta on pysyvä "bad hair day". Eilisestä saatte kuulla tunnempana, kun oli tällainen päivä tänään