Jag står i ett av husets rum på ca 20 kvm och försöker lista ut hur jag skall få plats med 12 personal och 250 mammor med barn i detta rum när regnperioden börjar på riktigt. Vi är två team som jobbar ute på landsorten, jag och en sudanes Yusuf som efterträdde Margharita. Han är en mycket trevlig och  lugn karl, men "glömmer" att diskutera med mig om saker som har ett stort inflytande på mitt teams arbete. Alltså, vill han också komma på torsdagarna till Rimawa där vi är. Nu finns där dock bara två hus och han har meddelat att han behöver båda. Ett för 70 gravida kvinnor och ett för barnmottagningen med 50 barn. Jag kan få det lilla rummet jag står i och en veranda på 20 kvm. Jag pratade om problemet med min chef men svaret blev att jag får försöka lösa det på nåt sätt. Nu står jag alltså i rummet och river mig i håret. Det finns ett litet rum till på ca 8kvm som jag kanske skulle kunna använda som apotek, men det betyder att det kommer att finnas tanter som irrar omkring till vansinne i dessa två små rum. Dörren står halvt öppen till rummet så jag måste se om detta går att använda till nåt. Det är tyst, nästan mörkt i rummet, så hans team tyks inte behöva det. Öppnar dörren och kliver in i rummet som för tillfället tycks vara ett förlossningsrum. Medan jag stått med mina problem, har alltså en kvinna hållit på och krysta två meter ifrån mig och jag har inget märkt. Barnmorskan lägger sista knuten på navelbandet och lyfter det lilla knytet invirat i en grön steril duk att ligga på en stol ensamt. Jag blir salig. Visar mamman den lilla nya flickan och går efter en filt att vira in flickan i och sätter mig sedan med henne. Jag får sitta och njuta av det här lilla nyfödda barnet en god stund för barnmorskan vill jobba färdigt med moderkaka mm. utan att barnet är i vägen. Passar mig ypperligt

  5 minuter gammal

  5 minuuttia vanha

Seision keskellä huonetta joka on noin 20 neliötä ja mietin miten herrantähden saan siihen mahdutettua, 12 työntekijää ja 250 äitiä lapsineen, kun sadekausi alkaa todenteolla. Minulla on työkaverina sudanilainen Yusuf, joka tuli Margharithan jälkeen vastaamaan toisesta maaseututiimistä. Hän on mukava , rauhallinen kaveri, mutta "unohtaa" ottaa mut mukaan neuvotteluihin, kun rutiineihin tehdään muutoksia, jotka mitä suuremmissa määrin vaikuttavat mun tiimin toimintaan. Hän aikoo myös tulla Rimawaan torstaisin ja hän tarvitsee kummatkin siellä olevat talot. Yhden, 70:lle raskaana olevalle emännälle ja toisen 50:lle lastenpoli lapselle. Kun kerroin tästä ongelmasta pomolle, hän käski minun ratkaista tämä jotenkin. Eli, seison nyt tässä huoneessa ja yritän löytää jonkunäköisen ratkaisun. Puoliavoimen oven takana on pieni 8 neliön huone, jota ehkä voisin käyttää apteekkina, mutta se tietää sitä, että emäntiä ja parkuvia lapsia tulee olemaan juur jokapuolella, koska sieltä on palattava samaa reittiä ulos, kuin mitä on mennyt sisälle. Nyt huone on kuitenkin hiljainen ja hämärä, joten Yusufin tiimi ei tunnu tarvitsevan sitä. Aukaisen oven kokonaan ja astun sisälle, kesken synnytyksen. Sinä aikana, kun minä olen painiskellut tilanpuutten ratkaisemiseksi, kaksi metriä minusta on nainen ollut ponnistusvaiheessa ja minä olen kuvitellut huoneen olevan tyhjä. Kätilö sitoo parhaillaan napanuoraa ja laittaa vihreään steriliin liinan käärityn lapsen tuolille yksikseen,edes näyttämättä sitä äidille. Minä olen haltioissani. Nappaan lapsen, vien äidille näytille ja haen filtin omasta laukusta johon käärin kyseisen pienen otuksen. Kätilö haluaa viimeistellä äidin loppuun ilman lapsen sotkeutumista tähän asiaan, joten istahdan haltioissani, pikkuinen tyttö sylissä odottelemaan ja päätän unohtaa ongelmani vähäksi aikaa.