Muistan, kun kevaalla -93 tapasin eraan tyton hotelli Presidentin kahvilassa. Han oli ollut toissa Saudiarabiassa. Han kertoi vuodestaan siella ja lopetti kertomuksensa sanoen, toisille yksi kerta tyoskentelya ulkomailla riittaa, joillekin reissu jaa paalle. Siita on nyt 20 vuotta, kun lahdin ekalle reissulle ja reissu jatkuu. Talla kertaa siis Afghanistaniin. En oikein tieda mika tallaisessa elamassa viehattaa. Raahata 40kg tavaroita taksiin ja lennoille ja taas taksiin ja hotellien rappusia ja herra tie mita. Saada vuoden (9 kuukauden)tavarat mukaan, toissa ja siviilissa tarvittavat kamppeet, virikkeet, passit ja tiketit on jo taiteen laji itsessaan. Kaikki tarvittava pitaisi olla mukana, mutta julkiset kulkuneuvot voin unohtaa. Maanantaina iltapaivalla minun pitaisi olla majapaikassani ja yritan sitten kirjoitella ensivaikutelmista.  

Jag minns varvintern -93. Da traffade jag en flicka pa hotell Presidents cafeteria for att hora (inte alltsa salja sig sjalv) henne beratta om sitt ar i Saudiarabien. Hon avslutade sin berattelse med att saga, att for en del racker det med att arbeta utomlands ett ar, for andra stannar det i blodet. Det ar 20 ar sedan dess och nu bar det alltsa ivag till Afghanistan. jag vet inte varfor jag utsatter mig for det har. 40 kg pakning som skall slapas mellan taxin, flyg, hotell, uppfor och nerfor trappor. redan att packa allt man vill och behover ha med sig for 9 manader ar konst i sig, saker man behover for arbetet, nat att gora pa fritiden, pass, papper och biljetter, ja herregud, men allt borde vara med nu. Jag kan dock glomma bussar och tag, det finns inga mojligheter for mig att handskas med allt bagage i allmanna fordon. Pa mondag eftermiddag borde jag vara i   min slutdestination och forsoker sedan skriva om forsta intrycken