Muistan, kun kevaalla -93 tapasin eraan tyton hotelli Presidentin kahvilassa. Han oli ollut toissa Saudiarabiassa. Han kertoi vuodestaan siella ja lopetti kertomuksensa sanoen, toisille yksi kerta tyoskentelya ulkomailla riittaa, joillekin reissu jaa paalle. Siita on nyt 20 vuotta, kun lahdin ekalle reissulle ja reissu jatkuu. Talla kertaa siis Afghanistaniin. En oikein tieda mika tallaisessa elamassa viehattaa. Raahata 40kg tavaroita taksiin ja lennoille ja taas taksiin ja hotellien rappusia ja herra tie mita. Saada vuoden (9 kuukauden)tavarat mukaan, toissa ja siviilissa tarvittavat kamppeet, virikkeet, passit ja tiketit on jo taiteen laji itsessaan. Kaikki tarvittava pitaisi olla mukana, mutta julkiset kulkuneuvot voin unohtaa. Maanantaina iltapaivalla minun pitaisi olla majapaikassani ja yritan sitten kirjoitella ensivaikutelmista.  

Jag minns varvintern -93. Da traffade jag en flicka pa hotell Presidents cafeteria for att hora (inte alltsa salja sig sjalv) henne beratta om sitt ar i Saudiarabien. Hon avslutade sin berattelse med att saga, att for en del racker det med att arbeta utomlands ett ar, for andra stannar det i blodet. Det ar 20 ar sedan dess och nu bar det alltsa ivag till Afghanistan. jag vet inte varfor jag utsatter mig for det har. 40 kg pakning som skall slapas mellan taxin, flyg, hotell, uppfor och nerfor trappor. redan att packa allt man vill och behover ha med sig for 9 manader ar konst i sig, saker man behover for arbetet, nat att gora pa fritiden, pass, papper och biljetter, ja herregud, men allt borde vara med nu. Jag kan dock glomma bussar och tag, det finns inga mojligheter for mig att handskas med allt bagage i allmanna fordon. Pa mondag eftermiddag borde jag vara i   min slutdestination och forsoker sedan skriva om forsta intrycken

Stackars Moosa trodde han skulle få följa med

Muusaparka kuvitteli saavansa tulla matkaan

Jag kommer klart ihåg hur den här resan startade. Hur jag stod och packade i Älta, hade trassel på Arlanda och hur jag anlände mitt i en hausalektion en lördag eftermiddag till Goronyo. Det är igen lördageftermiddag, exakt ett och etthalvt år senare och imorgon åker jag via Lagos till huvudkontoret i Amsterdam för att avlägga rapport. Jag tackar alla er som orkat följa bloggen och nu tar jag paus tills nästa äventyr.

Muistan vielä elävästi miten matka alkoi. Kuinka pakkasin Ältassa, ongelmat Arlandalla, miten saavuin kesken hausatunnin Goronyoon ensimmäistä kertaa. Silloinkin oli lauantai iltapäivä kuten tänään, tasan puolitoistavuotta myöhemmin. Kiitos teille kaikille jotka olette jaksaneet seurata tätä blogia. Huomenna lennän Amsterdamiin antamaan loppuraportin ja bloggaamisessa pidän paussin, kunnes on uuden seikkailun aika.

Eilen oli sitten vihon viimeinen ilta Goronyossa. Tiesin tietysti, että on juhlat illalla ja olin nähnyt sen kaamean kankaan jonka joku oli valinnut illan teemaksi. No, kyllähän se kimalteilla ja pitseillä muuttui paremmaksi, ja pitihän sen sopia myös miehille. Minun puku oli muutamaa numeroa liian iso, mutta kun se oli salassa teetetty,ei kai sitä voi odottaa 100% istuvaa. Siihen oli sitten ostettu sopivat"kultakorut" ja miljoonalla strassilla(valitettavasti ei Swarovskin kristalleja) koristellut kengät. Tänään oli sitten aikainen lähtö Sokotoon, tapaamaan kaiken maailman projektipomoja ja olen nyt täällä pari päivää ennen Lagogkseen lentämistä.

Igår var det då dags för den sista kvällen i Goronyo. Jag visste förstås att det skulle vara fest, men vem som hade valt tyget för kvällens kläder vet jag inte. Förfärligt var det, men vad skulle inte lite blign, bling göra för att det skall bli ok.

Min klänning var nån storlek för stor men så fick jag ju inte prova den förän det var 10 minuter till start. Då kan jag ju inte kräva att den skall sitta 100%. De hade också köpt tillhörande "guldsmycken" och skor med hundratusen kristaller, dock inte Swarovski. På morgonen bar de sedan åt tidigt till Sokoto och höra hur man skött sig och om man får fortsätta jobba med det här.Nu är jag här några dagar innan jag flyger till Lagos